Ja då var det dags igen för årets sista dag. Tänk vilken lycka att kunna vara med år efter år så här. Ett bra år har gått och passerat med en del nytt och mycket förändringar till det bättre. Mina tankar och sinne färgas fortfarande av min sjukdom och där jag jag var när det var som jobbigast, men jag vill arbeta mig bort från det och skaffa en ny referensram.
Jag är så tacksam över hur mitt liv har utvecklat sig under året som gått. Det grundar jag på att jag mår fantastiskt bra nu. Visserligen har jag ont överallt hela tiden men det definierar mig inte och begränsar mig inte i mitt liv. Det jag har kvar är att skaffa mig ett arbete och det kommer under 2024. Sen önskar och hoppas jag finna kärleken i en utvecklande varaktig relation. Det behöver inte nödvändigtvis ske under 2024 utan när tiden är mogen…
När jag skrevs ut från sjukhuset så kunde jag inte gå upp för trottoarkanten. Jag fick gå en bit till och gå där det var nedsänkt till plant. Jag var så orolig att inte få en lägenhet med hiss för hur skulle jag ta mig upp i trapporna? Jag vågade inte köra bil och orkade bokstavligen inte gå på affären för det dundrade så högt i huvudet. Bilen vågade jag inte köra för min uppmärksamhet var så dålig så jag litade inte på mitt omdöme. Jag tvingade mig till att göra saker för inget gick av sig själv eftersom energinivån låg på det lägsta möjliga läget.
Nu tränar jag fyra gånger i veckan, går i trapporna 2 våningar upp där jag bor förutom när jag har många kassar att bära. Jag kör bilen utan problem och kan handla åt både mig själv och hjälpa mina föräldrar när det behövs. Jag har inga begränsningar och tycker att livet är fantastiskt underbart. Det tog mig 2 år att komma hit efter att blivit utskriven oktober 2021.
När jag började bli sjuk så bodde jag utanför Uppsala med sambo Stene och en son. Jag hade en katt och en hund. Eftersom min sambo ville separera så kunde jag inte behålla hunden och katten eftersom jag inte visste var jag skulle ta vägen efter sjukhuset. Jag hade heller inga krafter att ta hand om en så stor hund som Heros var. Katten var tvungen att stanna i huset eftersom Julius var en utekatt. Heros fick jag leta efter nytt hem åt. Min son John flyttade hem till mig när jag väl fick den första lägenheten.
Heros fick en ny husse i Skåne. Det kunde inte blivit bättre. Tack vare en kvinna som jag jobbat ihop med och som hade Heros syster Humla. Hon förmedlade kontakt med min skyddsängel som kom upp från Skåne med sin mamma för att hämta Heros hos Stene. De bilade upp och sov på hotell. Han i sin tur hade också en tibetansk mastiff, som Heros, dessutom var Heros morbror till den tiken. Ricci var också med till Uppsala för att hämta Heros.
Först kom de upp och hälsade på mig på sjukhuset och stannade i fem timmar på rummet med mig. Vi fikade och pratade Det var då mamman sa att hur ska jag kunna lära mig gå i trappor om jag inte övar på det. Hon hade själv varit mycket sjuk och förlamad. Men hon tog sig ur det och gav mig så gediget hopp. Det var en magisk kväll som gav mig så mycket inspiration och livsglädje. Så tacksam över människor som är sända i min väg. Jag har fortfarande kontakt med Nicholas och han väntar barn vilken dag som helst. Livet är så fantastiskt och underbart och tacksamhet är så stort med en enorm nåd…
Jag ser så fram emot det nya året. Först ska vi avsluta det gamla med en lång dag och kväll tillsammans med barn och barnbarn. Det ser jag också fram emot.
Det är så mycket jag har upplevt känslomässigt och mentalt som gör att jag känner mig så annorlunda mot innan jag blev sjuk. Som om jag blivit en annan person. Jag vet inte riktigt ännu vad jag ska göra med den personen men jag går vidare och ser hur det utvecklar sig. Årets mantra är som sagt utmaningar och utveckling. Jag vill utmana mig själv till att utveckla mig själv. Jag vill komma ur den här bekvämlighetszonen jag har befunnit mig i under 2 år. Nu är det dags att gå vidare… Gott slut och en önskan om ett Gott Nytt År 2024.