Välkommen till mitt första blogginlägg på Inrerikedom.se!

Här kommer jag att skriva om det som händer i mitt liv och vad jag lär mig på resan framåt…

Presentation av mig:

Jag är en kvinna mitt i livet som har fått punktering eller kanske känns som att jag kört in i en vägg och det tagit tvärstopp, för ca 2.5 år sedan. Har ännu inte fått upp farten på grund av hjärndimma även kallad hjärntrötthet. Punkteringen är dock lagad så jag kan rulla vidare i något maklig takt.

Just i dag kom jag på att jag kan fokusera på det som inte kräver så mycket inspiration och skapande utan mera går på automatik och rutinbasis. Då tog jag tag i att börja skriva och starta upp bloggen, för det stod på att göra listan. Det har tyngt mig mycket att jag saknar min gamla fart och ständiga små projekt som jag hittade på.

Många små projekt blev aldrig av och andra små blev stora och pågick i flera år… som att lära mig baka surdegsbröd. Började för att jag var nyfiken och tänkte på att hur svårt kan det vara. Svårare än jag trodde.

Precis som det här skrivandet som försvann nyss och så lyckades jag hitta det igen. Ser ut som det publicerades av misstag men jag vet inte vad som hände. Detta blir en spännande resa och då tänker jag på det tekniska i bloggskrivandet… Nu i början skriver jag väl mest för mig själv för ingen har väl hittat hit än men sen får jag se hur det utvecklar sig.

Så går jag vidare…

Flera månader senare gör jag ett nytt inlägg. Det strandade nästan på det tekniska men jag försöker igen och ser hur långt jag kommer nu.

Det händer något hela tiden i livet, kan man tro, men det mesta sker egentligen bara i det egna huvudet.

Om jag tittar tillbaka några månader så har det inte hänt mycket av värde i verkligheten men i mina tankar har det pågått en hel del, både av positiv karaktär och av mer intetsägande värde.

Jag har precis kommit på att jag lever i det förflutna utan en brinnande längtan efter en specifik framtid. Jag har aldrig längtat efter en specifik framtid men ändå längtat och suktat efter något stundtals eller mest hela tiden.

Nu lever jag i efterdyningarna av det som var mitt liv tidigare, innan jag blev sjuk och även efter jag blev sjuk för då har det blivit som en identitet i sig, att ha varit sjuk och allt relateras till det. Dags att gå vidare…

Längtan efter en framtid…

För att gå vidare i livet behöver jag veta var jag befann mig för att hitta en väg från den punkten och vidare framåt till framtiden, för jag vill ju inte hamna där jag var, en gång till.

Jag trodde att jag visste och till stor del var det så. Jag visste att jag var i en dålig tillvaro men visste inte hur jag skulle ta mig därifrån och till vad? Hoppade på det som kändes spännande och höjde humöret några grader, lite vad som helst som kom i min väg. Nu letar jag febrilt efter mina önskningar och drömmar inombords…

När jag blev sjuk fanns ingen återvändo. Enda vägen var framåt, upp och ur det jag ramlade ner i. Jag visste nästan inte var jag befann mig och har fortfarande minnesluckor under den mest kritiska tiden. Kändes som jag var ner i helvetet och vände. Flera organ kraftigt påverkade och fullpumpad med mediciner och näringsdropp. Ont överallt och kraftiga reaktioner och bieffekter av medicinerna.

Läkarna visste inte om jag skulle överleva men det gjorde jag trots allt. Jag frågade aldrig om jag skulle dö för jag ville inte veta eller tänka på det. Det var först när jag började närma mig utskrivningen som jag undrade hur illa däran jag varit och de bekräftade mina farhågor om ovissheten över mitt liv. Det hade legat som en mörk skugga över mig i närmare 3 månader tills det vände…

Efter 102 dagar på sjukhuset och sängliggande nästan hela tiden så fick jag komma därifrån. Men då hade jag inget hem längre. Jag separerade under sjukhusvistelsen. Den jag bodde med när jag åkte in kom inte ens och hälsade på en enda gång under min tid på sjukhuset. Sen blev han förvånad att jag inte tänkte åka tillbaka till huset vi bodde i då.

Jag fick KLL, leukemi, och aplastisk anemi som ingen visste hur de skulle kurera. Frågan gick ut i Europa till sjukhus som samarbetade med Akademiska, och ingen hade något exakt svar utan de fick prova sig fram. Så det började med en behandling för aplastisk anemi som slog ut allt immunförsvar. Varvid jag fick hyperinflammation och svamp i lungorna. Lever och gallan kraschade och jag fick heltäckande utslag och klåda på huden över hela kroppen. Vatten i kroppen som gjorde att jag gick upp mer än 12 kg på bara några dagar. Det hängde som påsar på vissa delar på kroppen och jag orkade nästan inte stå på benen.

Det var så besvärligt så jag kan inte ens minnas allt . Tack och lov så är det över nu och jag har kommit ut på andra sidan så nu är det bara resten av livet kvar att ta sig an. Det känns väldigt viktigt nu vad jag ska fortsätta med i min framtid.

Jag mår bättre och bättre för varje dag tycker jag även om jag antagligen aldrig blir återställd som jag var. Nu har det gått mer än 2 år sedan jag kom hem från sjukhuset. Mitt första hem då var att bo hos min yngsta dotter och hennes man. Efter 5 veckor fick jag en lägenhet i andra hand och en månad senare en egen lägenhet som ett mirakel. Jag är obeskrivligt tacksam över det fortfarande och nu i januari har jag bott här med min son i 2 år. Hur underbart kan livet vara?