Det finns en enkel glädje i att bara skriva om vad som helst egentligen. Ibland kommer det med det berömda ”flowet” och andra gånger så är det mer stappligt.

Jag blir energisk och känner mig viktig när jag skriver så här på bloggen trots att inte många har läst men jag är så fantastiskt glad över att det finns människor som har hittat min blogg. Som om jag är någon som andra vill lyssna på och veta vad jag tänker om livet i allmänhet. Oftast tänker jag på livets allvar och har alltid gjort. Det tror jag tynger ner mitt sinne men jag jobbar på det…

När jag skriver så tänker jag på ett annat sätt. Som om en annan del av mig och min hjärna tänker och resonerar. Tycker den delen passar mitt sinne bättre för det känns mer robust och konkret. Jag brukar känna att jag inte vet än det ena än det andra när jag har allt i huvudet bara, men när jag skriver visar det sig att jag vet mer än jag själv visste om. Märklig och ny upplevelse men dock behaglig och som jag gärna adopterar som min.

Min historia

På senare tid har jag känt behov av att skriva min historia för att bearbeta de senaste 3 åren i mitt liv. Nu först börjar jag kunna öppna upp för känslor och ögonblick som har passerat sen jag började bli sjuk våren 2021. Hittills har jag bara överlevt och nu börjar jag längta efter att leva också. Jag vill känna att det finns någon mening med att jag genomled och övervann den svåra tid under min långa sjukdomsperiod. Inte genom att älta det som var i det oändliga men ändå skriva ner min historia sådan som den var, naken och oförskönad.

Jag har bitvis tvingats in i min verklighet igen efter 3 långa år i konvalescens och rehabilitering. Det är inte helt över men jag kan fungera som vanliga människor och har lite bråttom fram och ut i verkligheten av fler än en anledning. Den främsta anledningen trodde jag var ekonomin, och det är det på sitt sätt, men främst för att det är så själadödande att inte ha ett syfte och mening med sitt liv mer än att bara existera och vara tillhands när någon behöver mina tjänster.

Ekonomin är tung och jag har varit nödgad att vända mig till försörjningsstöd på socialtjänsten. Min mamma och pappa har hjälpt mig i fyra månader med hyra och nödvändigheter men nu har jag vänt mig till socialtjänsten. Det var så jobbigt och jag grät vid flera tillfällen under samtalet när jag var där på bokat besök. Sen har jag kompletterat med ännu mer dokument och nu så hoppas jag på att få ekonomisk hjälp på fredag.

Den själsliga hjälpen vet jag inte var jag ska hitta så jag söker här via mitt eget alster och påhitt. Det är som Dr Joe Dispenza säger att man kan inte vänta på att yttre faktorer ska göra mina känslor glada och lyckliga utan göra det själv så jag mår bra. Riktigt så säger han inte men det är min tolkning på hans kloka ord. Jobba på att göra mig själv lycklig och glad så kanske det yttre kommer efter. Eller snarare så kommer det yttre att komma ikapp mina inre känslor enligt Dr Joe. Så här långt känns det bra inombords.

Ny dag nya tårar

Varje morgon gråter jag en skvätt av till synes ingen verklig anledning. Så även i dag. Satt vid frukostbordet och blicken föll på min bokhylla som är full av kokböcker av alla slag. De flesta handlar om bakning som jag har älskat att använda och läsa men som numera inte alls lockar mig. Det i sin tur utlöste tårar och tankar över hur det ser ut för mig idag.

Sen gick jag vidare till en tanke att leta billigt hus att bo i på landet och då kände jag mig arg plötsligt över att jag ska strida så hårt för min existens, det mest elementära som hälsa, arbete och nu även boende. Ibland känns det som att jag bara vill sätta mig ner och göra ingenting och bara vänta på att allt ska lösa sig på något fantastiskt mirakulöst sätt eftersom jag inte har någon lösning. Det går åt så mycket energi att försöka lösa mina ganska stora bekymmer. Jag behöver hjälp med det…

Jag trampar vatten på ett väldigt stort djup. Jag försöker se mig omkring och hitta vägar ut ur mitt dilemma men det går sådär, eller inte alls egentligen. Vissa dagar mår jag bara lite bättre men egentligen ingen förändring i verkligheten. Andra dagar känns det som att jag håller på att mista förståndet, som att vara fast i en fälla. Ibland tänker jag att det kommer att lösa sig och bli bra så kroppen får någon lugn och ro och sinnet stillar sig. Så rullar mitt liv fram mellan hopp och förtvivlan för tillfället.

Tankar kommer hela tiden och försöker ta mig ur det här men jag kanske bara ska stilla mig och låta tiden jobba för mig. Bara göra saker som gör mig glad och tillfreds här där jag är istället för att kriga för att vara någon annanstans som jag inte hittar vägen till nu. Det går inte att tvinga fram morgondagen lika väl som det inte går att hålla kvar gårdagen. Dagen i dag är det jag har så jag får göra något bra av den. I övrigt har jag redan gjort vad jag kan för att påverka mitt liv åt det håll jag vill ha det. Nu får jag vila i det och låta tiden jobba åt mig.

Utveckling

Många gånger har jag undrat hur jag stod ut på sjukhuset under de 102 långa dagarna och nätterna. Från första kvällen på akuten eller snarare andra kvällen på akuten. Första kvällen på akuten var en vecka innan då jag fick neutropen feber innan jag skulle få ATGAM behandling. Andra gången var dagen jag blev utskriven efter den behandlingen, veckan efter. Då fick jag återvända på kvällen för ny feber och allt som följde därpå. Jag var bara sjuk och släppte allt för jag kunde inget annat göra än hålla fast i livet. Nu behöver jag hålla fast igen för att den här kroppen ska fortsätta leva och existera kroppsligen, med ett syfte och mening själsligen.

Under min långa konvalescens på sjukhuset och den ännu längre rehabiliteringen var jag oftast positiv om än jag inte visste hur det skulle utveckla sig inom något område men känslan var stark att det skulle ordna sig till det bästa. Nu söker jag den känslan som jag saknar. Jag är frisk och mår ganska bra men känslan kommer och går mellan hopp och förtvivlan. Jag är nog aningen otålig och tycker att jag borde det ena och det andra men jag är ju inte där än. Dags att vila i dagen och nuet, och det är är en utveckling. Släppa allt till en högre makt att ordna för mig till det bästa.