Känns som jag lever någon annans liv som jag inte riktigt känner igen mig i. Stundtals tänker jag att jag nog var så här sen tidigare men inte upplevde det så eller inte var fullt lika medveten om det som jag är nu. Jag är nog fortfarande i någon hjärndimma light med små stunder av uppvaknande eller glimtar genom dimman in i livet. Hur kan jag hjälpa mig själv vidare att få ett större fönster att titta igenom och uppleva mig själv mer medvetet?

Min automatiska känsla och tanke är att jag blir så trött, suck, och det är inte ett dugg hjälpsamt. Jag kämpar ensam eller söker utan ljus i mörkret. Jag inser att jag behöver hjälp för att komma vidare. Hjälp både mentalt, fysiskt och i verkligheten. Jag vill så gärna ut i livet igen. Livet som sträcker sig utanför mitt hem, sjukhuset och familjen. Jag har så mycket mer att ge och upptäcka med mig själv och i världen. Mitt liv nu är som om jag föddes nyligen och behöver återupptäcka allt igen. Kanske ett vanligt fenomen efter en dödlig sjukdom som jag överlevt för nu.

Oavsett vad som är vanligt så vill jag vidare på min väg. Vilken väg det är har jag ingen aning om och det behöver jag all hjälp med som jag kan få. Var hittar jag den hjälpen och hur vet jag att jag är på rätt spår? Jag har sökt på kända platser utan resultat och då inser jag att jag behöver söka på andra ställen. Jag kommer veta när jag hittat rätt, för den stunden i alla fall. Men var söker jag vidare?

Minns att jag hade svårt att hitta arbete en gång för 30 år sedan. Till slut hittade jag ett som arbetsförmedlingen betalade för i en butik. Därifrån hittade jag ett jobb i en annan butik och sen vidare till lärarutbildningen. Den gjorde jag inte klart för jag insåg att jag aldrig kommer trivas i skolan trots allt. Snarare hade jag så mycket kring mig i livet så jag orkade inte riktigt med allt och att avsluta utbildningen. Jag ville mer än jag kunde helt enkelt. Kanske har det alltid varit så att jag vill mer än jag kan eller orkar. Det har ändå inte hindrat mig från att ge det en chans. Så jag har varit på många ställen och trots det är jag strandad nu känns det som. Men jag vill vidare.

Jag ska söka mig vidare omkring för att hitta en ny väg att följa i mitt liv. Jag längtar efter att ha något att brinna för om än så bara för en stund. Känns som om mitt liv går på sparlåga i slowmotion, lite som om tiden går extra sakta men samtidigt bara försvinner framåt i ingenting. Jag har aldrig bråttom men känner att jag har att göra hela tiden men inget som riktigt för mig framåt i livet. Så inser jag att jag aldrig har tänkt så tidigare, att jag vill framåt och utveckla mig på något vis. Vad vill jag utveckla och var vill jag vara i framtiden? Något att tänka på till nästa gång jag skriver och det faktum att jag tidigare inte tänkt så…